Efter vänligt tillmötesgående från Researchgruppen återpublicerar vi här Mathias Wågs artikel om det antimuslimska näthatet.
Kommentarsfältens bödel
Av Mathias Wåg
Det är fruktansvärt. Massakern på Utøya och attentatet i Oslos regeringskvarter är det grövsta högerextrema terrordåd som riktats mot skandinaviska arbetarrörelsen. Hur kunde det ske? Hur kunde en sådan omfattande och långsiktig terrorplan falla helt utanför säkerhetspolisens radar?
För vi måste ha en sak väldigt klar för oss. Det var ett politiskt dåd, politiskt motiverat och riktat mot politiska motiv.
Den första officiella reaktionen var det motsatta: att behandla terrordådet avpolitiserande, som ett utfall av galenskap eller ondska, riktad mot alla, mot hela det ”öppna samhället”. Som skulle bemötas med samma form av krishantering som en tsunami, med vädjan till lugn, sorg och nationell sammanhållning.
Fredrik Reinfeldt vädjade på sin presskonferens till behovet av sammanhållning, nationell enighet, snarare än att fokusera på vilket politiskt hot som attackerat oss, eftersom en sådan diskussion bara skulle gynna ytterkantens ”extremister, som lever i en symbios med varandra”. Extremister, en totalt opolitisk kraft, en form av huliganism utan motiv.
Varför smärtar det sådant att göra en analys av den nya högerextremismen? Varför får vi inte ens sätta epitet ”höger” på den?
Säkerhetspolisens analytiker har suttit i tv-sofforna och försäkrat att de har bra koll på ”vitmakt-miljön”. Men ändå såg de inte det här komma.
Dessa två aspekter hänger samman. De är en del av samma blindhet. Man har riktat sökljuset åt fel håll. Vi har inte en extremhöger längre, utan flera. Den nya form av högerextremism som har tagit form i Europa de senaste fem åren kommer inte från periferin. Den kommer inte ur de nynazistiska grupperna eller vitmakt-miljön (en beteckning som nynazistiska grupper själva slutade använda för tio år sedan, då vitmaktmusik-scenen föll samman). Den kommer inte ur den gatufasciströrelse som Säpo slentrianmässigt övervakar.
Terrordådet kom ur den etablerade högerpopulismen, den extremhöger som idag räknas som rumsren, som förskönande kallas ”invandringskritiker”, ”islamkritiska”, ”främlingsfientliga”. Den har betydligt närmare kopplingar till Sverigedemokraterna än till Svenska motståndsrörelsen eller Fria nationalister, ”vitmaktmiljöns” arvtagare. Researchgruppen har i flera artiklar försökt beskriva hur denna nya strömning tagit form, en extremhöger som agerar på ett europeiskt plan snarare än nationellt, är pro-israelisk och pro-sionistisk snarare än antisemitisk, är islamofob och kulturrasistisk i högre grad än rasideologisk, som ser kulturkampen som en betydande arena och hellre förklär sin retorik i förment ”antirasistisk” språkdräkt snarare än en betungande och stigmatiserad extremhögerretorik.
Det framstår allt mer som att Anders Behring Breiviks massaker på vänsterunga var planerad långt i förväg och måltavlan vald med omsorg, för att ge maximal chockverkan i samhället och ge en maximal spridning åt Breiviks åsikter, sammanfattade i det 1500 sidor långa klipp-och-klistra-manifestet “2083 – A European Declaration of Indepence”. Dagboksdelen i skriften visar på hur detaljplanerat terroraktionen var, och gör den till en av historiens mest dokumenterade terrordåd. Massakern var bara ett medel, för att fästa uppmärksamheten på Breiviks världssyn och mana till fler terrordåd. Istället för att inrikta sig på makthavare med höga positioner, valde han att rikta in sig på gräsrötterna, de utan personbeskydd. Ett ”kvantitativt” terrordåd snarare än ”kvalitativt”. Antalet döda ungdomar skulle ge hans dåd större genomslag och chockeffekt än en enskild riktad terrorhandling mot ”maktens hjärta”.
Breiviks åsikter, som kommer till uttryck i manifestet, står välförankrade i de två ben som denna nya europeiska extremhöger baseras på: counterjihad och metapolitik/kulturkamp.
Counterjihad-rörelsen
Counterjihadrörelsen har uppstått ur den spridda islamofobi som växt efter 11 september 2001. (Läs mer om de konspiratoriska Eurarabia-teorierna här, här och här). De senaste fem-sex åren har ett nätverk av europeiska bloggar bildats, som samlats under beteckningen Counter-Jihad. De ledande har varit Gates of Vienna, Brussels Journal från Belgien och Fjordman från Norge.
I april 2007 samlades nätverket för ett gemensamt möte i Köpenhamn, ”UK and Scandinavia CounterJihad Summit”. Mötet organiserades av bloggarna Gates of Vienna och Fjordman, för att sammanföra och koordinera den nya rörelsen, med stöd av Anders Graver Pedersens danska nätverk Stop Islamisation of Denmark (SIAD). Förutom en mängd bloggare från Norge, Danmark och Sverige deltog ett enda skandinaviskt parti med representanter: Ted Ekeroth från Sverigedemokraterna. Sammankomsten har följts av årliga konferenser i Bryssel 2007, Wien 2008, Köpenhamn 2009 och Zürich 2010.
Gates of Vienna summerar i ett kortfattat manifest rörelsens målsättningar:
”CounterJihads mål är:
1. Att motsätta sig en fortsatt islamisering av västerlandet genom att eliminera den muslimska migrationen, att vägra ge utrymme åt Islam i vårt offentliga rum och insituttioner, att förbjuda offentligt uppvisande av islamska handlingar.
2. Att begränsa och inhägna Islam till de existerande nationerna där muslimer är i majoritet, deportera alla muslimska kriminella och de som är ovilliga eller oförmögna att helt assimilera kulturen från de länder de befinner sig i.
3. Att avsluta allt utländskt stöd eller andra former av ersättningar till de muslimska ländernas ekonomier.
4. Att utveckla ett gräsrotsnätverk som ska ersätta den politiska klassen i våra länder och eliminera den härskande multikulturella ideologin, som gör islamiseringen möjlig och som kommer orsaka den västerländska civilisationens undergång om den lämnas ifred.”
Den centrala ideologen och organisatören för nätverket är den norska pseudonymen Fjordman, som också gästskriver på Gates of Vienna och Bryssels Journal. Breivik kallar den ideologi han ansluter sig till för ”Vienna School of Thought”. Större delen av Breiviks manifest är direkt kopierat från Fjordmans texter, och Breivik förklarar också att Fjordman är hans favoritförfattare. Efter terrordådet har det spekulerats i kopplingen mellan den anonyma Fjordman och Breivik. Ted Ekeroth har själv på sin blogg gått i god för Fjordman, att Fjordman och Breivik är skiljda personer. På Gates of Vienna hävdar Fjordman att han aldrig mött Breivik personligen.
Gudfäder och finansiärer av den svenska grenen av CounterJihad-rörelsen är bröderna Kenth och Ted Ekeroth i Sverigedemokraterna, som genomfört en rad antiislamiseringskonferenser. Deras Anti-Islamiseringsfonden finansierar rörelsens konferenser. Riksdagsman Kenth Ekeroth står även på bankgirot för den viktiga svenska rörelsebloggen Politiskt Inkorrekt.
Om CounterJihad-bloggarnas uppgift i första hand har varit att bedriva en ”kulturkamp”, så har även mer politiska initiativ uppstått ur rörelsen. Anders Graver Pedersens SIAD har försökt skapa en europeisk motsvarighet genom Stop Islamisation of Europe, SIOE. CounterJihadrörelsen och SIOE har också visat stort intresse i uppkomsten av den militanta rörelsen English Defence League, ur den brittiska fotbollshuliganscenen. Genom en kombination av Facebook, sociala medier och provokativa våldsamma demonstrationer utanför moskéer i samband med fotbollsmatcher har EDL snabbt vuxit till en betydande massrörelse och beskrivs av den brittiska polisen som det största hotet mot den inre ordningen i Storbritannien. EDLs ideolog Alan Lake bjöds över av Kenth Ekeroth till hans Antiislamiseringskonferens 2009 och sommaren 2010 bildades den svenska motsvarigheten, Swedish Defence League av en skara SD-sympatisörer. (Läs våra artiklar här och här).
Breivik visade stort intresse för English Defence League och har på det norska forumet Document.no förespråkat uppstartandet av en norsk motsvarighet för att kunna slå mot de norska antirasistiska organisationerna: ”Marxist/Islamist Jugend (Rød Ungdom, SOS Rasisme, Blitz, i samarbete med Jihadungdomar)”. Han beskriver på forumet även hur han använt EDLs facebookgrupp för att sprida sitt propagandamaterial, haft chatkontakt med flera ledande EDL:are och hjälpt dem att utforma ideologiska texter. Breivik och EDL har delat samma fascination och identifikation med korsriddarna som symbol för kampen mot islam. Läs mer om Breiviks koppling till EDL här.
Norges centrala forum för en antislamistisk debatt är journalisten Hans Rustads Document.no, grundat 2003. Det senaste året har föreningen ”Documents venner” bildats, som arrangerar seminarier med stora namn från counterjihad-rörelsen (som Roger Scruton), men även personligheter som Lars Vilks. Breivik har varit en aktiv skribent på forumet och även deltagit på seminarierna. På forumet har han förespråkat linjen att Rustads sajt borde bli grunden för en kulturkonservativ tidning och försökt uppmuntra till startandet av ett norskt EDL eller en norsk version av Teapartyrörlesen. Document.no har samlat Breiviks inlägg här.
CounterJihadrörelsen har därigenom på bara några år utvecklats med förgreningar in i det parlamentariska lägret, en ”kulturkamps”-strömning genom bloggnätverken, en militant gatugren – och nu med Breivik fått sitt första terroristiska uttryck. Det går inte att se dessa olika uttryck enskilt, utan de måste bedömas utifrån den helhet de utgör och det samspel som sker mellan deras olika grenar. Det som skiljer de olika grenarna är en gradskillnad, inte en artskillnad. Grundanalysen och världssynen är densamma, det enda som skiljer dem är synen på temporalitet, hur överhängande och brådskande hotet från islamiseringen är. De ”moderata” delarna anser att kriget mot islam ännu inte brutit ut, att det fortfarande finns en chans att via politiken vända utvecklingen och kringskära islams utbredning – medan de militanta delarna (både gatumilitanta som EDL eller den terroristiska med Breivik) ser att kriget redan har brutit ut och att den politiska klassen redan är genomkorrumperad och att det inte finns tid för annat än direkta motståndshandlingar. 2083, huvudtiteln på Breiviks ”terrormanifest”, anspelar på det år då islam kommer att ha vunnit kriget och det är försent att agera – en anspelning till när Ottomanska riket stod vid Wiens portar (Gates of Vienna) 400 år tidigare och ”hotade den europeiska civilisationen” förra gången.
Kulturkamp
Islam ska inte ses som en religion utan som en ideologi, menar Counterjihadrörelsen. De likställer islam, kommunism och nazism som tre former av totalitära ideologier. Den marxistiska ideologin ses som skyldig till att ha öppnat upp portarna för islamiseringen, med målsättningen att krossa västerlandet.
Synen på vänstern hämtas från den franska nya högern och deras diskussion kring kulturkamp och metapolitik. Enligt detta synsätt försökte 68-vänstern utmana kapitalismen och förlorade kampen om den politiska och ekonomiska makten, men lyckades däremot ta den kulturella makten. Den ekonomiska ”hårda” marxismen föll samman med realsocialismens sammanbrott, men den ”mjuka” marxism lyckades behålla greppet om de kunskaps- och ideologiproducerande institutionerna: utbildningsväsendet, forskningen, kulturen och media. Genom sin kontroll över ideologiproduktion kunde vänstern uppnå en kulturell hegemoni, ett problemformuleringsprivilegium och därigenom sätta ramarna för de grundläggande värderingar och normer som sedan formade all politik. Roten i denna ”mjuka”, infiltrerande marxism, ”kulturmarxismen”, som gjort sin ”långa marsch genom institutionerna”, såg den nya högern i Gramscis teorier om hegemoni och Frankfurtskolan. Begreppen kulturmarxism, multikulturalism och politisk korrekthet används parallellt av nya högern för att beteckna samma fenomen.
Teorierna har framförts i Sverige främst genom Nordiska förbundet, deras bloggportal Motpol, forumet Nordisk.nu (där Breivik hade ett konto) och deras förlag Nordiska Förlaget/Arktos. (Läs mer om övergången från vitmaktmusik till metapolitik här). Den ”metapolitiska” kampen, kampen om problemformulering, ord, begrepp, normer och värderingar ses som politikens förstadium, och bloggskribenterna, forumtrollen och kommentatorfältherrarna som en förtrupp i denna kulturkamp. Kampen mot ”den politiska korrektheten”, underdogperspektivet, den ”det här får man ju inte säga nuförtiden”-anda som förenar hela extremhögern (och även delar av den etablerade högern, minns Kristdemokraternas utspel om kulturvänstern) görs i den nya högerns teori till ett koherent politiskt projekt. (Läs mer här).
För vidare läsning:
